Kalles Pappa

Idag skulle Kalle ha blivit 2 år

I fredags klockan 0700 knackade vi på dörren till S:t Botvids krematorium i Huddinge för att hämta Karls aska. Vi fick en liten pappkartong med Karls namn på, skrev under ett papper där vi intygade att vi inte skulle ta hand om askan själv utan lämna den till Höganäs kyrkogårdsförvaltning. När vi kom till Höganäs körde vi direkt till kyrkogården där Farmor Elsa mötte oss och tillsammans överlämnade vi kartongen till en av kyrkogårdens vaktmästare. En dag, som vi inte får reda på förrän efteråt, kommer han att läggas i minneslunden. Så nu är Kalle framme...

Idag fick vi besked från sjukhuset att kromosomfelet som Kalle drabbades av inte berodde på ärftlighet från mej eller Lise. Det var alltså bara slumpen som drabbade oss. Detta besked är ju så klart en stor lättnad för oss samtidigt som det känns lite bittert och frågan, varför just vi?, blir ju ännu mer aktuell.

Igår hade vi då begravningen. Det var en fin stund i sjukhusets kapell och det kändes så klart sorgligt men ändå fint. Nu är det bara jordfästningen kvar sen är väl alla "formalia" avklarade.

Vi var 8 personer inklusive sjukhusprästen och en kantor från församlingen. Kantorn spelade "Sov på min arm" till inledning och Brahms vaggvis som avslutnings musik, mycket passande musikval tycker jag. Prästen läste några verser ur 23:e psalmen, höll ett kort tal och vi tog vårt avsked. Vi sjöng "Tryggare kan ingen vara" och "bred dina vida vingar" Allt var väldigt lugnt och fint och vi hade all tid i världen till vårt farväl. Jag hade ändå känslan av att det gick väldigt fort och jag hade nog kunnat sitta kvar hur länge som helst - men någon gång måste man ju gå... 

 

Det er lidt underligt at tiden går så hurtigt. Det er på sin vis märkeligt at det allerede er blevet oktober måned og vi kan sige at vi blev foräldre i forrige måned, september. Herhjemme står tiden ikke längere helt stille, men tiden er begyndt at gå igen og det er blevet lettere at lägge planer og overskue et par dage frem i tiden. Men samtidigt har vi skabt en lille tryg verden herhjemme, hvor Karl bliver nävnt hver dag men hvor vi også taler meget om os og hvordan vi får en hverdag til at fungere indenfor en när fremtid. Denne hverdag närmer man sig med små skridt, dels med den nye lejlighed og vore job. Fredrik begynder at arbejde först og så jeg senere.

Vi er begyndt at lägge planer for den näste måneds tid, hvilket på sin vis er ret trygt - livet fortsätter jo efter alt. Der kommer også flere besög fra Danmark de näste par uger, hvilket vi gläder os rigtigt meget til, ikke mindst til Astas besög ,o)

Man kan godt indimellem föle lidt dårlig samvittighed over at livet fortsätter uden Karl, men pointen er netop at livet fortsätter med Karl, bare ikke på den måde som vi havde tänkt os. Jeg tror aldrig vi vil glemme dagene med Karl - det er muligt at tiden vil göre det vanskeligligere at erindre de små detaljer, men det er på sin vis helt i orden.

Vi har talt en del om, hvordan vi vil minde Karl  - og vi er ved at lave en lille fin mindekasse med alle Karls ting og billeder. Men dette er ikke det samme som at vi skal lägge alle fölelser omkring Karl i kassen, tvärtimod er det rart at tale om ham.

I morgen er det atter tid til at lidt praktiske ting, dels inden cermonien på tirsdag og dels lidt papirer til myndighederne. Såret fra kejsersnittet skal også tjekkes i morgen, håber at det er vokset pänt sammen uden problemer.

Idag var vi på gudstjänst i Flemingsbergs kyrka. Vi fick i veckan en inbjudan där de förklarade att de, under gudstjänsten, idag skulle läsa upp Karls namn, tända ett ljus, be en bön och ringa kort i klockorna. Så vi gick dit. Det var ett fint tillfälle, gudstjänsten helt vanlig och i samband med meddelandena oc h kollekten så kom vår lilla stund.  Det kändes bra samtidigt som det kändes konstigt att främmande människor nämner hans namn.

I dag blev jag juridisk fader till Karl. Efter ett besök på familjerätten så skrev jag under, i två vittnens +  handläggarens och Lises närvaro, dokumentet. Det kändes lite fjantigt - det måste finnas enklare och smidigare sätt att göra det på. Men tjänstemännen skall väl ha jobb de också...

Begravningen, eller Överlåtelsestund som vi valt att kalla den, blir på tisdag 7 oktober på sjukhuset. Kapellet är inte stort så vi har valt att bara ha några närvarande. Tänk gärna på Spädbarnsfonden Bg 900-2122. Läs om spädbarnsfonden här: www.spadbarnsfonden.se

I fredags fick vi ett papper från Försäkringskassan. Det var ett intyg som skulle skrivas under av Kalles dagis/skola för att vi ha sökt tillfällig föräldraledighet... Någonstans är det någon som inte har huvudet på rätt plats...

Det har inte hänt så mycket de senaste dagarna. Vi träffade prästen idag och gick igenom lite saker. Lises mor och syster var och hälsade på i onsdags och torsdags. Det kändes riktigt bra.

Ibland är det upp och ibland är det ner men det går framåt iallafall

Idag var vi på sjukhuset och träffade läkare och kuratorn. Mötet gav inte så mycket mer än sjukskrivningen men vi fick klart i vissa saker och kuratorn hjälper oss vidare i kontakten med försäkringskassan. De hade inte fått provsvaren på hela kromosomutredningen än, den kommer senare i veckan och då får vi det beskedet av läkaren. Den utredningen kommer ge oss svar på om detta var slumpens bisarra nyck eller om det är så om vi har något i vår arvsmassa som kan ha orsakat kromosomfelet. Detta vill vi gärna veta för framtida försök att få barn.

I morgon blir det begravningsbyrån.

Vi har fått mängder med sms, mail, blommor, telefonsamtal och kommentarer på bloggen - detta är vi jätteglada för. Det känns skönt att känna allas stöd

I morges da jeg vågnede op var min förste tanke at gå ind i rummet ved siden af og se til Karl, lige bagefter kom tanken at det jo ikke helt kunne lade sig göre. Derimod var weekenden nu slut og det var en almindelig hverdag for de fleste, bare ikke lige Fredrik og jeg.

Vi er i en fase, hvor det er vigtigt for os at väre sammen. Vi behöver ikke lave noget - nogle gange har vi brug for at tale sammen om tiden för Karls födsel, tiden med Karl og fremtiden - andre gange bliver det bare TV i sofaen.

Dagen har väret fyldt af stor träthed og tristhed - vi gräder ikke så ofte mere, men er mere präget af hvad der er sket end tidligere. Samtidigt er det rart at vide at alle nu efterhånden ved besked om Karl, det har väret rigtigt hårdt at skulle fortälle at ens länge ventede sön er död. Vi försöger at få lidt orden på vores dag, helst skal vi udenfor og få lidt frisk luft hver dag, lave lidt mad og vi pröver at nå bare en daglig praktisk ting. Det er ikke de store ambitioner vi har for dagen og vi tillader os gerne at sove, hvile og bare slappe af.

Det er skrämmende hvor lille ens verden hurtigt er blevet og man er slet ikke i stand til at overskue hverken kalender eller flere ting på en gang. Vi pröver ikke at have travlt med at lave en masse planer, men lade hovedet og kroppen hele tiden kunne fölge med, men det er svärt  - det er stadigväk svärt at fatte alt hvad der er sket den seneste tid.

Nu har vi haft kontakt med kuratorn och begravningsbyrån. Vi ska till sjukhuset i morgon och träffa Karls läkare och neonatalens kurator och på onsdag förmiddag ska vi till begravningsbyrån. Det kändes inte helt naturligt att ringa dit - det var nog det konstigaste samtal jag någonsin haft.

Helt plötsligt går det väldigt fort...

Jag är rastlös och otålig. Ibland gråter jag ibland gråter Lise och ibland så gråter vi tillsammans. Lise saknar Karl på ett annat sätt än vad jag gör. Det är ju klart, hon har ju burit honom i så lång tid. Jag saknar den lilla kroppen som låg så lätt i famnen men framförallt saknar jag det som inte blev. Lise frös innan idag: "Karl har ju hållit mej varm så länge" sa hon. En av mina bästa stunder med Karl på sjukhuset var när jag fick bära honom utan att han var uppkopplad mot en maskin, det var bara han mot min axel.

Nu är det söndag morgon och vi har varit hemma sedan igår mitt på dagen. Det känns skönt att vara hemma samtidigt som en overklig känsla börjar komma smygande. Ibland får jag liksom påminna mej om att jag har haft en son men samtidigt har jag en stor klump i magen hela tiden.

I morgon ska kuratorn ringa och hon ska hjälpa oss med sjukskrivningar, kontakter med myndigheter, begravningsenteprenör men vi får också hjälp med samtal och det känns som om det behövs.

Det känns tungt att ta tag i det praktiska, inte så mycket med begravningen men mer med myndighetskontakt. Vi har inte hunnit få något papper från folkbokföringen vilket betyder att han inte har något personnummer ännu, vilket betyder att vi inte kan gå till försäkringskassan än osv osv... Detta hoppas jag vi får hjälp med hos kuratorn.

Det er meget uvirkeligt hvad der er sket de sidste par dage for mig, jeg tilpassede mig hurtigt den lille verden på sygehuset hvor alting handlede om Karl og at selv blive lidt frisk. Men nu har vi sagt farvel og er hjemme i lejligheden. Der har väret så mange tanker de sidste par dage om hvorfor dette netop skulle ramme os og hvorfor det netop var denne dystre diagnose vi fik. Der var jo ligesom ingen mulighed for hjälpe Karl eller göre livet meget lettere for ham. Sådanne tanker kan jo aldrig besvares og vi kan jo bare glädes over at vi i det mindste fik et par dage med Karl, selvom vi nu meget gerne ville have haft bare et par dage mere. Nu har vi i det mindste en fornemmelse af Karl og kunne genkende os selv i ham, har Fredrik nävnt at Karl havde det flotteste röde hår!!

00:26 meddelade barnläkaren att han inte längre kunde höra några hjärtljud. Karl kämpade hårt in i det sista. Han tog sitt sista andetag 23:45 men hjärtat kunde vi fortfarande höra 00:10 - han gav inte upp utan en fight.

Han ser mycket fridful ut, det fanns ingen bättre plats än mamma famn ikväll.