Kalles Pappa

Idag fick vi besked från sjukhuset att kromosomfelet som Kalle drabbades av inte berodde på ärftlighet från mej eller Lise. Det var alltså bara slumpen som drabbade oss. Detta besked är ju så klart en stor lättnad för oss samtidigt som det känns lite bittert och frågan, varför just vi?, blir ju ännu mer aktuell.

Igår hade vi då begravningen. Det var en fin stund i sjukhusets kapell och det kändes så klart sorgligt men ändå fint. Nu är det bara jordfästningen kvar sen är väl alla "formalia" avklarade.

Vi var 8 personer inklusive sjukhusprästen och en kantor från församlingen. Kantorn spelade "Sov på min arm" till inledning och Brahms vaggvis som avslutnings musik, mycket passande musikval tycker jag. Prästen läste några verser ur 23:e psalmen, höll ett kort tal och vi tog vårt avsked. Vi sjöng "Tryggare kan ingen vara" och "bred dina vida vingar" Allt var väldigt lugnt och fint och vi hade all tid i världen till vårt farväl. Jag hade ändå känslan av att det gick väldigt fort och jag hade nog kunnat sitta kvar hur länge som helst - men någon gång måste man ju gå... 

 

Det er lidt underligt at tiden går så hurtigt. Det er på sin vis märkeligt at det allerede er blevet oktober måned og vi kan sige at vi blev foräldre i forrige måned, september. Herhjemme står tiden ikke längere helt stille, men tiden er begyndt at gå igen og det er blevet lettere at lägge planer og overskue et par dage frem i tiden. Men samtidigt har vi skabt en lille tryg verden herhjemme, hvor Karl bliver nävnt hver dag men hvor vi også taler meget om os og hvordan vi får en hverdag til at fungere indenfor en när fremtid. Denne hverdag närmer man sig med små skridt, dels med den nye lejlighed og vore job. Fredrik begynder at arbejde först og så jeg senere.

Vi er begyndt at lägge planer for den näste måneds tid, hvilket på sin vis er ret trygt - livet fortsätter jo efter alt. Der kommer også flere besög fra Danmark de näste par uger, hvilket vi gläder os rigtigt meget til, ikke mindst til Astas besög ,o)

Man kan godt indimellem föle lidt dårlig samvittighed over at livet fortsätter uden Karl, men pointen er netop at livet fortsätter med Karl, bare ikke på den måde som vi havde tänkt os. Jeg tror aldrig vi vil glemme dagene med Karl - det er muligt at tiden vil göre det vanskeligligere at erindre de små detaljer, men det er på sin vis helt i orden.

Vi har talt en del om, hvordan vi vil minde Karl  - og vi er ved at lave en lille fin mindekasse med alle Karls ting og billeder. Men dette er ikke det samme som at vi skal lägge alle fölelser omkring Karl i kassen, tvärtimod er det rart at tale om ham.

I morgen er det atter tid til at lidt praktiske ting, dels inden cermonien på tirsdag og dels lidt papirer til myndighederne. Såret fra kejsersnittet skal også tjekkes i morgen, håber at det er vokset pänt sammen uden problemer.

Idag var vi på gudstjänst i Flemingsbergs kyrka. Vi fick i veckan en inbjudan där de förklarade att de, under gudstjänsten, idag skulle läsa upp Karls namn, tända ett ljus, be en bön och ringa kort i klockorna. Så vi gick dit. Det var ett fint tillfälle, gudstjänsten helt vanlig och i samband med meddelandena oc h kollekten så kom vår lilla stund.  Det kändes bra samtidigt som det kändes konstigt att främmande människor nämner hans namn.

I dag blev jag juridisk fader till Karl. Efter ett besök på familjerätten så skrev jag under, i två vittnens +  handläggarens och Lises närvaro, dokumentet. Det kändes lite fjantigt - det måste finnas enklare och smidigare sätt att göra det på. Men tjänstemännen skall väl ha jobb de också...